theworldisyours

Peace and love blev en något roligare (asrolig alltså) tillställning än förra årets upplaga av samma festival. Anledningen? En kan vara att jag (trots att det lät som en jävla djurpark dygnet runt på campingen) lyckades snitta fler timmars sömn per natt än jag sov på hela förra årets festival. En annan att vi hade tillgång till bröderna Grönholms lägenheter, vilket innebar förfester där vi kunde spela Johhny Cash med full uppsättning instrument och att vi kunde dumpa det trasiga och genomblöta tältet sista natten och istället sova bekvämt inomhus. Det faktum att vi hade tältet mitt emot Nico Hill, hans bröder och hans kvinnliga vänner från Stockholm gjorde också saken en hel del bättre. Men framförallt, musiken:

Bara att se Iggy Pop flyga runt på scenen var helt jävla otroligt. I ungefär tjugo mintuter.. Sen upptäckte man att låtmaterialet inte var överdrivet bra, och framförallt inte innehöll Search and destroy (en av historiens bästa låtar). När han spelade Now i wanna be your dog för andra gången fick det vara nog, och jag och Nico gav oss av för att se...

...festivalens absoluta höjdpunkt, som var en helt otrolig spelning med Timbuktu och hans kompband Damn! Asbra musiker, gästartister och framförallt, låtar. Bland det bästa jag sett...

Det är omöjligt att se Thomas Di Leva utan att bli på riktigt bra humör. Det gör det svårare, för att inte säga helt omöjligt, att lyssna kritiskt på musiken. Trots det är det svårt att undgå hur fantastiskt oorginella vissa av låtarna är, men det är ingenting man bryr sig om när man står där. Istället känner man bara en riktigt skön känsla, och att fler människor borde ha samma livsinställning som Di Leva..

Skymtade Timo Räasdgaasdg, såg några låtar med Slagsmålsklubben och gick in ganska hårt på Svenska Akademin. Såg lite för lite av Meshuggah, och lite för mycket av Mustasch (bilden). 




Kort sagt: bra festival, äckligt tält